Jag erkänner...

.. jag gör inte mina knipövningar.
Kändes spännande att se vad som händer, liksom.

Väskor, lugn och kalle anka.

Igår packade jag väskan vi ska ha med till födeavdelningen. Jaha, tänkte jag, då ska vi se. Vad behöver man när man föder barn. Och vad behöver man när man ligger på sjukhuset efteråt. och ska bebisen kanske ha nåt? Några kläder eller så? För tidigt med napp? Vad är bra att på sig när man ammar... och är sådär allmänt trasig i kroppen?
Nej men det känns helt realistiskt det här. Jag är väl förberedd. Mmmhmm.

Men något som är helt sjukt däremot och som jag inte trodde för ett ögonblick, det är hur lugn jag är. Jag har gått en livstid och varit skräckslagen för förlossningar och nu, när det är några veckor bort... då är jag cool som en filbunke. Och nej, inte för att jag är i nån typ av förnekelse. Jag vet om en massa saker som kan gå fel eller rent åt helvete. Men ändå. Lugn. Jag är mer nervös för att tala inför folk än det här... (borde antagligen skaffa mig lite bättre perspektiv här i livet)
Eller så är det här lugnet före stormen och om en vecka eller två kommer någon få dra fram mig ur fosterställningen jag placerat mig i under köksbordet, nynnandes på tema musiken från kalle anka.
Could happen.   

galet liv

Idag hade vi på riktigt en ganska långt samtal hemma om hur man bæst tænjer ut sitt bæcken. Det ær allt annat æn normalt, jag inser det. Bara det att stretcha nåt som inte ær en muskel har något milt bisarrt øver sig. Och kasta sen in knipøvningar (3*10 per dag... mmhmm..) och vetekimolja, så ær galenskapen komplett.