2007-03-29

Pfft. Ingen respekt.

msn mellan mig och pojken;


[16:39] Jasmin: Vi borde ha ett snyggt kodord för mens.

[16:39] Jasmin: randomly speaking

[16:39] Fjant: lingonvecka

[16:39] Fjant: röda faran

[16:39] Jasmin: Det är varken snyggt eller diskret.

[16:39] Fjant: bitch alert

[16:40] Jasmin: Fuck off and die.

[16:40] Fjant: :P

[16:40] Fjant: love you

[16:40] Jasmin: Ass.

[16:40] Fjant: haha

Saker jag absolut inte kommer missa

Så.

Har ni hört det senaste?

Saskia från bloggarna "Saker min sambo och jag tyckte olika om" och "Saker jag skriver om", har skrivit en bok.

Saskia heter egentligen Sabina och har sin nya, lite offentligare blogg, här.
Om boken kan man läsa här.

Hur kul är inte det här?
Saskias blogg är bland de bästa jag läst.
Eller tja.... kanske till och med den bästa. Punkt.

Boken kommer vara strålande.

Heja, Sabina.

2007-03-28

Sorry för bristen på inlägg.
Jag planerar bättring på den fronten. Vilket år som helst nu.


kärleksfulla ryggdunkar,

J

2007-03-21

fan.

För ett tag sen hade jag en vän.
Min kompis var tokkär i honom, han var jätterar och snäll och jag försökte tussa ihop de två med alla medel.
Men istället blev han tillsammans med en tjej som vi inte kände.
Vi gillade inte henne.
Alls.

Ödet ville sen att tjejen och jag skulle bli släkt via giftermål.
Jaja, okej då, tyckte jag. Om jag måste så.

Efter att deras andra barn fötts så bröt tjejen och killen upp.
Det ryktades om konstiga neurotiska saker som tjejen gjorde.
Killen berättade om att hon inte var speciellt bra.
Jaså minsann, tänkte jag.

Nu visade det sig att han misshandlat henne både fysiskt och psykiskt under deras förhållande.
Och ljugit om henne. Så klart.
Hur mycket skäms jag nu på en skala..? Feminist javisst. Pfft.

En av de bästa killar man kunde tänka sig visar sig vara en av de värsta.
Man har ju hört det förr.

Jag är så besviken och förbannad.
Och maktlös.
Vad kan man göra ..?

2007-03-19

På tal om schlager

Jag skulle tro att vi tar england i år iallafall;



2007-03-13

Kull

Det är my-yy-yycket nu.
Men tonårsmorsan och kei har utmanat;

REGLER: Bloggare som blir kullad/taggad ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sedan några nya bloggare som blir kullade. Efter att det är gjort skriver han eller hon en kommentar hos utvalda bloggare för att låta dem veta att de har blivit kullade.

1. En gång så bungyjumpade jag.
Jag vill gärna påminna alla om det eftersom det mycket väl kan vara den mest "wild and crazy" sak jag gjort. Det är inte alltid jag nämner att jag fick nåt mini-whiplash liknande och mådde illa i tre dagar efteråt.

2. Jag är inte släkt med min syster. Det ni. Ring Jerry Springer.

3. Jag är svårt långsint. Försöker låta bli men kan mycket väl sura i nåt år för någon oförrätt.

4. Det kan mycket väl vara så att en av mina ex egentligen är (blev?) bög.

5. I tid och otid vill jag alltid ge folk råd. Jag får ofta sätta mig med mentala händer placerade hårt över munnen för att inte säga; "Men jag tror..".
Jag har rätt hälften av gångerna ungefär.

6. Jag är förmodligen den stökigaste person du vet.
Stökigaste skrivbordet på kontoret, stökigaste sidan av garderoben, stökigast lägenhet i majorna... you name it.


Våga vägra kulla vidare.

2007-03-11

Haha... vad tyckte ni om den överkompensationen...?

/måstevaraduktig-Jasmin
Vet ni hur man bäst bredspacklar en rundad vägg ?

Det ska jag säga; Man låter bli.

2007-03-06

Hur jag bidrog till kvinnorörelsens regression. Del 3.

Till slut, till slut så hör jag en röst utanför min dörr som svarar;
- Hallå..?

Jag är överlycklig och tänker erbjuda henne min själ.
Jag svarar henne något förvirrat;

- Hej, hej!

(Brilliant. Men vad pratar man egentligen om i såna här situationer..? Gemensamma intressen?)

Men jag klarnar och meddelar henne att min badrumsdörr gått i baklås (officiella förklaringen) och att jag inte kommer ut.
Hon är superrar och ringer efter en låssmed och säger att det är så synd om mig ..
Jag vill ge henne mina framtida barns själar också.

Jag är lugn.
Medan jag väntar på låssmeden så funderar jag sannolikheten att det är en kvinna som kommer från Låsjouren.
Jag tänker att jämställdheten nog har gått framåt tillräckligt mycket för att det ska finnas tjejer som är låssmeder. Jo, så är det nog.

Jag hör en basröst utanför dörren.

-Skit också, tänker jag. Och bajs.

Uppskattningsvis så tar det ungefär 3 timmar och 14 minuter för låssmed och granntjej att ta sig in i min lägenhet genom den låsta ytterdörren.

- Du har värdighet. Du har värdighet. Du har värdighet, tänker jag.

Jag fixar till min handduk så propert jag kan och hoppas till alla gudar att mannen där utanför iallafall inte är ung och snygg.
Låssmeden går in i min hall och kastar ett öga på min badrumsdörr.

- Jaha. hör jag att han säger och två sekunder senare öppnas dörren och därute står en skitsnygg 25åring.
Själv är jag på toaletten i en stökig lägenhet i en handduk.
Jag har ingen värdighet.

- Hej hej! hör jag mig själv säga medan min självkänsla håller på att packa resväskan för att fly landet.

Jag går ut i hallen. I handduk.
Granntjejen som står där säger;
- Åh vad bra att du fick komma ut. Du lät så rädd!!

- Ssscscsssccccshssssshhhhh!!! tänker jag.

Skitsnygga 25åringen säger inte ett ord.
Man kan ju tycka att det annars vore läge att ifrågasätta mitt uppenbart bristande handtagsomdöme.
Men nej.
Han är tyst.
Och hans ansikte rycker av hysteriska får-inte-skratta-spasmer.
Min självförnekelse säger att det är för att jag är så snygg.

Jag blir fakturerad 600 kronor av SnyggUngve och rusar till jobbet, knappa två timmar sen.

Mina vänner har precis slutat skratta åt det här.
Min pojkvän inleder numera våra telefonsamtal med "Hej. Sitter du fast?".

Och SnyggUngve kommer aldrig i sitt liv tänka "Kvinnor kan.".

Mvh
/DIY - Jasmin

Hur jag bidrog till kvinnorörelsens regression. Del 2.

Fuck the dörrpost, I say.
Jag ska sparka ut dörren, jag.

15 stenhårda sparkar senare inser jag att det enda jag lyckats med är att göra min fot ilsket röd.
Jag förstår nu att polisfilmer är överdrivna.
Och att det är svårt att mucka med en massiv furudörr som haft 20 år på sig att sätta sig.
Dessutom är det inte så glamouröst och kvinnligt som man kan tro att skicka toksparkar över en toalettstol och in i en dörr, iförd sin födelsekostym.

- Ja, jag ropar iallafall inte, tänker jag.

Jag sitter och surar.
Plockar mina ögonbryn ett tag,
filar naglarna ett tag,
smörjer mina ben ett tag,
tittar på min vitaminburk och undrar hur många dagar jag kan få den att räcka ....
... och förstår att om jag ska sitta här i två dygn kommer jag förmodligen utveckla varenda mentalsjukdom in the book.
Vid lunch kommer jag ha skapat en alternativ personlighet; Maja-Lisa. Maja-Lisa kommer tala till mig med dominant röst och säga att jag måste offra kaninungar på bål.
Vid kvällstid kommer jag tro att mina schampoflaskor är kaninungar.
Imorgon bitti kommer jag starta en sekt och imorgon kväll kommer jag ta det första bettet av min underarm.
Läget är ohållbart.

- Jaha, tänker jag. Så nu ska jag sitta här i två dygn för att jag tycker det är pinsamt att hojta lite.

Jag grubblar.

- Ja, tänker jag. Det ska jag.

Jag börjar tvinga mig att tänka "utanför lådan" och kommer fram till en hel serie med tokbra lösningar.
1. Jag lirkar ut någonting genom låsöppningen, in åt vänster till köket, runt hörnet och upp på köksbänken, får tag i min mobil som ligger där och drar tillbaka den. Skitbra.
2. Jag bankar morsesignaler i vattenrören! .... och hoppas att det inte blir en läcka och att badrummet vattenfylls...
3. Jag karvar mig ut med min trogna vän pincetten.

Någonstans inser jag att mina lösningar inte riktigt håller måttet.
Jag känner en gnutta panik.
Jag kommer dö 27 år gammal, naken på en toalett för att jag var korkad nog att montera av handtagen men inte låshuset.

- Fine, tänker jag. Jag ropar.

Det här med att ropa på hjälp är inte så jäkla lätt som man kan tro.
Vad ska man ropa egentligen..?
- aaaaaaaaaaaaaaaaaaaa - för dramatiskt.
- hjälp - för offer-igt.

Jag väljer det neutrala: Hallå!
Och jag ropar; Hallå! Hallååå!

Jag får svåra magsmärtor över hur pinsam jag är.
Självständig, my ass.

Hur jag bidrog till kvinnorörelsens regression. Del 1.

Jag fixar mycket hemma just nu. Det ska bli fint, köpvänligt och uthyrningsvänligt.
Min badrumsdörr har guldhandtag. Det är inte fint.
Så igår innan jag la mig skruvade jag av handtagen för att ta med när jag köper nya.

I morse gick jag yrvaket upp ur sängen, slängde av mig alla sovkläder, gick in i badrummet och stängde dörren.
Sen tittar jag ner;
- Oj, tänker jag. Inga handtag.

En reflex får mig att putta upp dörren igen. Den handtagslösa dörren.

Nå. Den handtagslösa dörren åker inte upp av min puttning.
Eller min efterföljande knuff för den delen.
Inte heller när jag trycker till så hårt jag kan, öppnas den.

- Hehe, tänker jag. Det här blir kul att blogga om.

Jag knuffar lite till.

- Eh, tänker jag. Kanske inte slå-sig-på-knäna-kul, direkt...

Dörren är fast. Med mig på insidan. Inte coolt.

Men det är lugnt.
För jag är en gör-det-självare. Jag fixar såna här grejer. Hur svårt kan det vara?
Jag kommer på att de brukar använda hårnålar.... på tv.
Men hårnålar är inte gjorda för andra lås än dem på min systerdotters barbiehus.
Fuck hårnålar.
Men det är lugnt.
Jag har pincetter.
Med pincetternas hjälp lyckas jag låsa och låsa upp dörren.

- Haha, tänker jag. Jag är bäst.

Nu är det bara det lilla, lilla, lilla problemet kvar med att få till själva handtagseffekten.

- Pff, tänker jag. Piece of cake.

Men surprise surprise. Det går inte.

- Jamenjävlar, tänker jag. Jag läste fan mekanik i gymnasiet! Work Brain, WORK!

Jag lyckas räkna ut följande;
Det vridmomentet, hävstångseffekten och gud vet allt som behövs kan inte jag uppbåda. Pincett eller inte.

- I stressade situationer tar man det lugnt.
I stressade situationer tar man det lugnt.
I stressade situationer tar man det lugnt, tänker jag.

Jag sätter mig ner och andas lugnt och tänker harmoniska och pastellfärgade tankar.

Det hjälper inte.


Jag börjar nu drabbas av lite stress.
Jag inser att ingen vet att jag är här.
Jobbet kommer inte sakna mig på riktigt på några timmar, och när de gör det kommer de ringa min mobil och sen låta det vara med det.
Min pojkvän ringer förmodligen i kväll.. Men får han inget svar så kommer han nog inte ringa anmäla mig försvunnen, precis.
Chansen är stor att jag sitter här i ett dygn eller två.

- Fan, tänker jag.

Jag börjar bli arg.
Först lite. Sen jättejättemycket.

- Aha! , tänker jag. Jag har har ju gått tre taekwondo lektioner !

2007-03-01

Jag är faktiskt lite besviken.

Här skriver jag att invånarna i min mage dansar Riverdance med min lever.

... och inte en enda av er säger något om Liverdance.

Det kanske tar ett tag innan jag kommer över det här...

Under tiden kan ni kompensera mig med ostbågar. Eller ett första-(eller andra- eller tredje- eller fjärde- ) handskontrakt på en lägenhet i Stockholm.


passivt aggressiva kramar,

Jasmin