Det är stort.

Argh... jag har skrivit på ett inlägg i fyra olika utkast och det går bara inte att få klart.

Så skitsamma, nu blir det metaforiskt och abstrakt istället;

Det jag gillar med både stockholm och göteborg att det finns variation; unika människor och idéer var man än tittar. Så ser det inte ut där jag kommer ifrån, där finns småsmåsmå ramar som man ska hålla sig inom och se lagom vit staketig och mellanblond ut.

Jag har lärt mig, lately, att där det finns många olika sorters människor som fundamentalt skiljer sig åt från varandra där är det lätt för mig att se mig själv. Och inte bara att definiera mig själv utan också att tycka om och uppskatta mig själv.

However. Hamnar jag i en samling som är homogen och likriktad i flera egenskaper, värderingar och bakgrund. Då tappar jag mig själv. För då försöker mitt acceptanssökande jag anpassa sig efter det "facit" som jag uppfattar finns. Ofta brukar också den kringvarande gruppen tycka att det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att vara och att den som inte passar in i mallen bör se till att rätta in sig i ledet.

Men den här gången ställer sig istället en stor och stark representant för gruppen upp och säger;
Hej du! Ja, det finns en viss kombination av egenskaper som är mer vanlig än andra i vår grupp, visst gör det. Men du har den här andra coola karaktären och det behöver vi i vår grupp. Vi tycker dessutom att det är en viktig del av oss.

Och säger det inte bara till mig, utan till hela gruppen.

Och så hittar jag mig igen. Och förstår att jag och vägen jag går är lika unik oavsett vilken social konstellation jag råkar befinna mig i.


Det är stort. Men svårbloggat. Om ens begripligt.