Kära omvärld

Hej vänner,

Det kommer inte postas något mer till denna blogg.

Om du känner att du vill läsa de cirka två inlägg om året som jag kommer spotta ur mig framöver så maila mig och presentera dig så ger jag dig min nya URL.

Kram och tack.

J

mitt liv som hundägare

Som halvbekant så har vi numera en dansk-svensk gårdshund som heter Hedvig. Ungefär 50% av hundägare verkar veta hur en sån ser ut. 

Och så här går cirka  40 % av våra konversationer med andra hundägare till*:

- Är det en dansk-svensk gårdshund?

- Ja, det är det.

- Jaa-aa. Det är en stor hund i en liten förpackning. 

Så här går cirka 10% av våra konversationer med andra hundägare till:

- Är det en dansk-svensk gårdshund?

- Ja, det är det. 

- Jaa-aa. Det är mycket hund det där. 

Jag skojar inte. Det är de två meningarna vi får höra. He-e-e-e-la tiden.

Hör jag "stor hund i liten förpackning" en gång till så är det fullt möjligt att det kommer pysa rök ur mina öron och att jag kommer börja producera fradga.

Här är förresten ett citat från en gårdshundssite:

"Den dansk/svenska gårdshunden är att betrakta som en svensk nationalras."
 (härifrån)

Hur obehaglig är inte den meningen, liksom?

*Japp. Man måste prata med andra hundägare. Absolut måste.

Ni vet den där "Plötsligt händer det"-reklamen där en ung, brattig grabb blir nertacklad av en vithårig dam?

Är jag den enda som retar mig på killen som mumlar "din mamma jobbar inte här..." ur ena mungipan?

Hur vuxen är du?

Jag är så vuxen att då jag idag faktiskt fick ta emot en regelrätt utskällning* inte svarade med:

• Ahmeh! MEN DURÅÅÅ!
  
  
• *läppdarr*... m.. m... m... bli inte arg... *darr*
  
  
• Vrålgråt.

Nepp. Jag är så vuxen att jag svarade med ett par konstruktiva "Ja, men då löser vi det så här då...".

Visserligen hade min utskällare inte hunnit bli färdig och kände sig inte fullt mottaglig för min can-do mentalitet så det blev istället lite värre ...

Men imorgon blir det nog bra.

Annars hämtar jag mina föräldrar. Som är poliser! 

*Nej det var inte mitt fel. Det är aldrig mitt fel. Aldrig.

Jag har sysslor att göra.


Som jag inte alls vill göra.


Faktiskt kan jag inte just nu tänka mig någon syssla jag mer ogärna vill göra.


Så då sitter jag har och fillisiferar över livets stora frågor.


Varför är Morpheus med i CSI?


Hur en så liten, söt gosehund som min kan fisa illa att man överväger att slå ut ett fönster istället för att öppna det för att det inte går att tänka sig att uthärda två sekunder extra av fisinandning?


Är det värt att dricka påskmust klockan 10 på kvällen med risk att inte kunna somna sen? ... japp det är det.

Lite mera skidor. Mycket mera smärta.

Just hemkommen från världens bästa konferensresa sitter jag här och har de mest sjuka smärtor i hela kroppen och trött som en gnu. Men jäklar vad skidor jag har åkt.

Och om vi nu bortser från första åket idag, full med träningsvärk från igår, där jag brutalföll på en nästan flackt område och flög så att skidor och ben och armar och stavar pekade åt alla håll samtidigt och resten av mig tappade luften och var tvungen att kontrollräkna alla revben.... ja... om vi bortser från det så gick det riktigt bra. Så nu kan jag iallafall hantera gröna backar.

Däremot ställer jag mig lite tveksam, för att inte säga helt obstinat till, att det finns folk som åker helt kalaspackade i backarna. Om man ragglar ifrån skidorna när man kommit ner, så känner ju jag spontant att det kan vara läge att staya de fack borta från där jag och min hälsa finns.
Men det är bara min enkla åsikt.

SpongeNick Squarepants

Min sambo sitter och firnular på ett programmeringsproblem. Oftast brukar han grubbla ut lösningar i sin ensamhet, men de senaste dagarna har han faktiskt bett mig om råd en massa gånger.
Som någon som en gång skrev "pedagogisk" i sitt CV borde jag inse att det är ett förtroende jag får och att jag bör förvalta och uppmuntra det. Det är vad jag borde.

För en timme sen kom Niklas till mig och bad mig om min synpunkt på lite webbutveckling. Han börjar;

- Tänk att jag har en kvadrat..
- .. mm....
- ... som är 10x15.

Och mitt anfall av panikgråtskratt har nu äntligen börjat lätta...


Det finns de som säger att jag inte är av föräldramaterial. Men jag vet inte jag. Jag tror på tough love. Nu vet jag att Niklas aldrig kommer blanda ihop en rektangel och en kvadrat.

Och är det inte det som gör världen till en bättre plats?

Jasmin vs. Dödsskräck: 1-0

Igår åkte jag skidor för allra, allra första gången utför.

När jag var sju så åkte jag lite längdskidor och då minns jag att backarna var himla läskiga och ibland tog jag av mig skidorna och gick ner istället.
Så riskmedveten var jag.

Nu är jag snudd på trettio år och har stenkoll på hur farliga saker är. Jag kan till exempel räkna ut med min lilltå att kasta sig utför ett berg, stående på ett par träbitar* är precis livsfarligt.

Tur då att jag hade med min överoptimistiska svägerska som tvingade mig att, sekunden efter jag fått på mig skidorna, åka knapplift och inte alls lyssnade på mitt bedjande om att jag hellre ville leva, tacksåverymycket...

Eller min evigt pedagogiska sambo:
- Titta på honom där framme! Gör så.
- Eh... vem?
- Han! I mössan. Gör som han gör.
- Men... men....
- Det är bara att åka!
- .. me....
- Åk då!

Fast kul var det. Tillslut. Efter att krampen som fick mina vader att gråta hade lättat lite. Och efter att jag märkte att alla läskiga proffsåkare som kommer uppifrån i snorhög hastighet faktiskt kan svänga innan de träffar mig.
Så nu är jag en stolt nybörjarskidåkare som åtminstone klarar av någon form av överlevnad i gröna backar.

Nackdelen är att vår hund fått vara hos kompisar över helgen där hon glömt bort all uppfostran och nu hugger efter hälsenor....

Oh well.. Lätt värt det.


* eller plast... eller nåt annat.... Jag vet inte.