När jag var liten, var jag rädd för mörker, spöken, varulvar (de bodde i tjärret vid vårt hus, det sa min kompis) och Jesus.
Märkligt nog inte spindlar vid den tiden.
Det kickade igång den gången jag hittade en stor fan (spindel) i min säng och ropade skräckslaget på pappa som muttrade nåt om "var inte så känslig" och lyfte spindeln från min säng och la den i den fluffiga (gulorange... ahhh.. the inredningskänsla..) heltäckningsmattan utan för dörren till mitt rum.
Men Jesus, alltså.
Jag brukade be väldigt frekvent på den tiden. Det var post egen-sekt-tiden kan tilläggas.
En bön kunde låta så här;
"Gode Gud. Hur mår du? Jag mår bra. Vill du vara snäll att ge mig en pojkvän. Jag ska aldrig be om något annat om jag får en pojkvän. Och snälla låt inte Jesus visa sig för mig idag heller."
Jag hade två skräckvisioner.
nr 1: En mörk kväll; Jag går på stigen jämte tjärret och två håriga kloförsedda armar sticker upp och drar ner mig. (Varulvar)
nr 2: En mörk kväll; Jag tittar ut igenom fönstret i mitt rum och ser två fötter och en ljusblå särk sänka sig ner ifrån himmelen. (Jesus)
Jag och fru Gud har ett komplicerat förhållande...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du började alltså be om pojkvänner vid samma tid som du fortfarande var skraj för varulvar? Hmm...
Jesus förresten, hade samma problem som du, men föreställ dig Jesus som tennisoraklet Björn Hellberg med långt hår och särk så verkar han inte så otäck längre.
Jag är fortfarande rädd för att Jesus ska visa sig för mig. ;-)
Men det lär ju inte hända detta millennium.
Jag bad till gud, Jesus och alla möjliga om pojkvänner.... Men inte var jag rädd för Jesus. Inte heller nu har jag någon vidare dödsångest, men något som kan få det att knyta sig i magen det är vetskapen om att solen en dag om sissodära en till två miljarder år kommer att slockna. Detta har kunnat hålla mig vaken många nätter sen jag var sju år och fick informationen...
joh: Jag bad om pojkvänner från att jag var sju och tokkär i Niklas G. *sentimental suck*
fröken lund: Ha! Jag visste att det här var ett vanligt problem!
jenny: jo. Det var jag också orolig för ett tag. Fast mer för Jesus faktiskt.
Skicka en kommentar