När jag var en liten knort så brukade jag fantisera hur det skulle vara dagen man blev vuxen.
Och jag var helt säker på att en dag så skulle det smälla till, kanske gnistra lite, och sen skulle jag vara en vuxen kvinna.
Förmodligen skulle det inträffa någonstanns mellan 20 och 21. Kanske tidigare.
Man skulle iallafall verkligen ha skaffat barn innan 25. För, som jag och min kompis sa, man vill ju inte bli en gammal mamma...
Men jag börjar hursomhelst tro att min så tvärsäkra teori eventuellt har sina brister.
Antingen så blir man inte vuxen förrän man är 37 (mitt nya vuxental).
Eller, och det vore förfärligt, så blir man vuxen i smyg.
Otäcka tanke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
Jag väntar fortfarande på att det ska smälla till. Mitt nya skaffa-barn-tal är 40. Då borde jag rimligtvis vara vuxen. Kanske.
Var det skrivet ur en nybliven vuxens perspektiv?
-observant läsare
för mig var det stort(jättesvårt)att bli lika gammal som de stooora pojkarna som fyllt 18 och fått körkort. De gamla, oldies, russin, passé var de som var 18,5 år... vem bryr sig om vad de tycker?
Nästa steg var att komma in på en typ pub FAST jag visade leg!! usch sen dess har jag haft åldersnoja..
skrynklig kram
Jag tror att jag är partiellt vuxen. Fläckvis förståndig på något sätt.
Konstigt hur gränsen skjuts på framtiden hela tiden. 18 åringarna verkade ju jättevuxna när man var 12. Och nu är 18 åringarna lammkött. Min vuxengräns går också vid 37. Då ska jag ha gift mig, skaffat barn, hus , villa och vovve. Vi får se hur det går...haha!
Bra skrivet!
Måste nog göra dig besviken och meddela att det sker i smyg. Jag är 40, har hus och två barn. Är fortfarande inte säker på om jag kan defineras som vuxen. Eller så kan jag det. Osäkerheten bekräftar att det sker i smyg. Tyvärr.
Jag halkade in (nejdå, jag har inte aaaaaaaaaaalls precis läst ett visst inlägg om halkande och väckarklockor) via en länk på en väns blogg, och det känns som om jag helt klart ska fortsätta läsa här.
Jag tror man blir vuxen... inte i smyg, men genom att samla "vuxenpoäng"... Vet bara inte hur många som krävs, antar att jag kommer märka det. :-P
Jag känner mig supermogen och toillfreds med min vuxenhet (vilken grad av vuxenhet är ännu osäkert, har radhus men inte bil, barn men inte vigselring...) men kan ÄNDÅ inte låta bli att dansa jigg varje gång jag får visa legg på 18-årsställen.
Vilket inte händer så ofta eftersom jag är så vuxen att jag slutat krog-roa mig.
Men det händer.
Och det är såååå COOLT!
*ahum*
Eller så är det där med "vuxen" bara en myt. Något ouppnåligt som man försöker leva upp till för att man tycker att alla andra är så himla vuxna medans man själv lallar runt och bara fejkar
Det gör i alla fall jag... och jag fyllde 30 i somras. Och har en son på 2 år. Och är förloooovad gubevars. Jisses...
Jag var som barn övertygad om att "allt" skulle vara klart när jag fyllde 30. Jag skulle ha mitt drömjobb, bo i mitt drömhus tillsammans med min drömman och våra välkammade katter och hundar och hästar (minns inte om det nånsin funnits barn med i drömbilden - men det tvivlar jag på) och bara vara såååå lycklig!
Det gäller att rappa på utav bara helvete om den där drömmen skall bli verklighet...
Eller också så accepterar man helt enkelt att saker ytterst sällan blir som man trott och att man dessutom inte är äldre än man känner sig. Således; ålder och vuxenhet har inget med varandra att göra!!!
Ibland tror jag att jag har blivit vuxen. Som nu. Jag har fått fast jobb! Som redaktör (för mig kännd det credigt) och får bestämma över andra och planera. Just idag är det roligt :)
Igår blev jag vuxennojig när min sambo började prata om att spara pengar till ett hus.
Och jag bara ääälskar såpbubblor. Barnsligt? Eller bara sunt? *harkel*
Jag är 31 och inte alls redo att bli villa-volvo-vovve-vuxen.
Jag är 26. Det ringde en försäljare på dörren för inte alls längesedan och frågade, om jag hade mamma eller pappa hemma?
Så man behöver aldrig bli äldre än folk tror att man är..
En i min klass är 37, hon sa att hon blev vuxen när hon var 34. Tydligen är husköp en bli-vuxen-grej. Undvik det å live for ever.
Haha! Fläckvis förståndig var ju bara så bra!
Själv har jag lite lätt åldersnoja såhär inför 28 födelsedagen, och jag tror att det hänger ihop med att jag minns hur jag tänkte och tyckte om 28-åringar när jag var 14. Hur vuxna, förståndiga, föräldramässiga de var. Men jag är ju inte det! Min ålder stämmer inte överrens med vare sig bilden av min ålder eller upplevelsen av den.
I övrigt är det nog just så, att man är fläckvis vuxen och det är man för att man är förståndig nog att behålla barnasinnet. Men man måste inte göra om alla dumheter en gång till.
Äh, ni är vuxna allihop. Vuxen är en ålder - inte en känsla. De allra flesta över 25 som inte betraktar sig själva som 'vuxna' är ändå just det i alla andras ögon.
Så sluta vara så nojiga och märka ord, det är inte förrän vid 70 som döden kommit riktigt nära - och den är, i det här sammanhanget, det enda vi bör frukta på allvar.
"Stanna i växten" kunde man ju göra när man var liten, vill jag minnas, om man smygrökte eller så. Helt visst vore det fasansfullt att gå genom livet som en plutt, men än värre, kan jag lova, är det som hände en nära bekant: Han stannade i åldern. Han är inte en dag äldre än 26, och det har han varit i två decennier nu medan alla vännerna långsamt grånar och tynar bort. Vi vet inte vad som kommer att hända, kanske inte ens döden kommer som en befriare — han kan vara dömd att vandra genom seklerna som en flygande tjugosexårig holländare. Ja, vandrande holländare då.
Något att tänka på.
Hmmm när är man vuxen ?. Det är väl antagligen när man skaffar barn. Då är man ju tvungen att bli ordentlig och skötsam, för att det är någon annan som är beroende av en.
Fast ordet vuxen, klingar ju så förbaskat trist !.
camilla: Shit. 40. jag själv kan omöjligt bli 40. Jag har det inte i mig, liksom..
okcaniloginnow: Schizofren halvbliven vuxen.
smoothie: skrynklig kram tillbaka. Och jag höjer med en dålig höft.
pgw: Förståndig ja. Det är ett snällt ord för vuxenskap.
baglady: jag har ju tänkt att jag vid 37 års ålder har tonåriga barn hemma.. men eh.. tja.
Men man kan ju alltid adoptera en 10 åring, liksom.
ls: shit. Vad är det du säger..?!
starfriend: Välkommen, välkommen. ;)
max: damn. Jag har supermånga vuxenpoäng, jag. Om fem minuter ska jag måla fönsterkarmarna.. bara en sån sak.
kei: allt handlar om kompromisser. Så om jag nu ska bli sambo, så måste jag kompensations-streaka på innergården.
martina: Men jag för ju det. Jag lallar. jag fejkar. Och alla andra har stenkoll. Läskigt.
alley cat: katter, hundar OCH hästar.. tjenare.
Men jag håller med du i övrigt.
ilya: Fast jobb är ingen fara.. Men hus.. det är vuxenpoäng, det.
jenny; Hahaha!
pang: good plan.
trulsa: Barnslig nog att göra om de bra dumheterna..?
w: Ni..?
och sen när ska man låta sig klassificeras av någon annan..?
skrubben: Ja just det. Stanna i växten. Det kunde man råka ut för av allt möjligt.
rollx: skötsam? Ordentlig..? Uh.. jag är körd.
Å andra sidan vet jag folk som skaffade barn när de var femton. Vete fan om jag skulle kallat dem vuxna för det.
Jag betraktar mig fräckt nog som vuxen trots att jag i någon månad till kommer att befinna mig i mina tonår. Förmodligen till viss del på grund av för mycket identifiering med dubbelt så gamla människor som jag tenderar att umgås med av och till.
//JJ
Skicka en kommentar