2007-03-06

Hur jag bidrog till kvinnorörelsens regression. Del 2.

Fuck the dörrpost, I say.
Jag ska sparka ut dörren, jag.

15 stenhårda sparkar senare inser jag att det enda jag lyckats med är att göra min fot ilsket röd.
Jag förstår nu att polisfilmer är överdrivna.
Och att det är svårt att mucka med en massiv furudörr som haft 20 år på sig att sätta sig.
Dessutom är det inte så glamouröst och kvinnligt som man kan tro att skicka toksparkar över en toalettstol och in i en dörr, iförd sin födelsekostym.

- Ja, jag ropar iallafall inte, tänker jag.

Jag sitter och surar.
Plockar mina ögonbryn ett tag,
filar naglarna ett tag,
smörjer mina ben ett tag,
tittar på min vitaminburk och undrar hur många dagar jag kan få den att räcka ....
... och förstår att om jag ska sitta här i två dygn kommer jag förmodligen utveckla varenda mentalsjukdom in the book.
Vid lunch kommer jag ha skapat en alternativ personlighet; Maja-Lisa. Maja-Lisa kommer tala till mig med dominant röst och säga att jag måste offra kaninungar på bål.
Vid kvällstid kommer jag tro att mina schampoflaskor är kaninungar.
Imorgon bitti kommer jag starta en sekt och imorgon kväll kommer jag ta det första bettet av min underarm.
Läget är ohållbart.

- Jaha, tänker jag. Så nu ska jag sitta här i två dygn för att jag tycker det är pinsamt att hojta lite.

Jag grubblar.

- Ja, tänker jag. Det ska jag.

Jag börjar tvinga mig att tänka "utanför lådan" och kommer fram till en hel serie med tokbra lösningar.
1. Jag lirkar ut någonting genom låsöppningen, in åt vänster till köket, runt hörnet och upp på köksbänken, får tag i min mobil som ligger där och drar tillbaka den. Skitbra.
2. Jag bankar morsesignaler i vattenrören! .... och hoppas att det inte blir en läcka och att badrummet vattenfylls...
3. Jag karvar mig ut med min trogna vän pincetten.

Någonstans inser jag att mina lösningar inte riktigt håller måttet.
Jag känner en gnutta panik.
Jag kommer dö 27 år gammal, naken på en toalett för att jag var korkad nog att montera av handtagen men inte låshuset.

- Fine, tänker jag. Jag ropar.

Det här med att ropa på hjälp är inte så jäkla lätt som man kan tro.
Vad ska man ropa egentligen..?
- aaaaaaaaaaaaaaaaaaaa - för dramatiskt.
- hjälp - för offer-igt.

Jag väljer det neutrala: Hallå!
Och jag ropar; Hallå! Hallååå!

Jag får svåra magsmärtor över hur pinsam jag är.
Självständig, my ass.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du kan ju inte sluta där! Jag sitter som på nålar! ge mig slutet!

Emma sa...

Jag kräver att du berättar slutet NU!

-Snowman- sa...

Men vem var riddaren som kom och släppte ut dig?

Magnus J sa...

Kom igen nu, handtaget låg i badrummet hela tiden, eller hur? =)

SANDRA sa...

HA HA HA HA HA HA HA HA!

Karin sa...

Släpp me out please, liksom! HAHAHAA!!

Tonårsmorsa sa...

Jag har en utmaning till dig! ;-)

S sa...

Underbara inlägg båda två. Bästa skrattställena på nätet idag!

Jasmin sa...

anon, emma: jajaa..

snowman: hehe..

magnus j: Nejrå. det låg i tryggt förvar i köket..

sandra: :)

karin: hehe.. jepp.

tonårsmorsa: men tackar. :)

s: Tack! :)