Kära omvärld

Hej vänner,

Det kommer inte postas något mer till denna blogg.

Om du känner att du vill läsa de cirka två inlägg om året som jag kommer spotta ur mig framöver så maila mig och presentera dig så ger jag dig min nya URL.

Kram och tack.

J

mitt liv som hundägare

Som halvbekant så har vi numera en dansk-svensk gårdshund som heter Hedvig. Ungefär 50% av hundägare verkar veta hur en sån ser ut. 

Och så här går cirka  40 % av våra konversationer med andra hundägare till*:

- Är det en dansk-svensk gårdshund?

- Ja, det är det.

- Jaa-aa. Det är en stor hund i en liten förpackning. 

Så här går cirka 10% av våra konversationer med andra hundägare till:

- Är det en dansk-svensk gårdshund?

- Ja, det är det. 

- Jaa-aa. Det är mycket hund det där. 

Jag skojar inte. Det är de två meningarna vi får höra. He-e-e-e-la tiden.

Hör jag "stor hund i liten förpackning" en gång till så är det fullt möjligt att det kommer pysa rök ur mina öron och att jag kommer börja producera fradga.

Här är förresten ett citat från en gårdshundssite:

"Den dansk/svenska gårdshunden är att betrakta som en svensk nationalras."
 (härifrån)

Hur obehaglig är inte den meningen, liksom?

*Japp. Man måste prata med andra hundägare. Absolut måste.

Ni vet den där "Plötsligt händer det"-reklamen där en ung, brattig grabb blir nertacklad av en vithårig dam?

Är jag den enda som retar mig på killen som mumlar "din mamma jobbar inte här..." ur ena mungipan?

Hur vuxen är du?

Jag är så vuxen att då jag idag faktiskt fick ta emot en regelrätt utskällning* inte svarade med:

• Ahmeh! MEN DURÅÅÅ!
  
  
• *läppdarr*... m.. m... m... bli inte arg... *darr*
  
  
• Vrålgråt.

Nepp. Jag är så vuxen att jag svarade med ett par konstruktiva "Ja, men då löser vi det så här då...".

Visserligen hade min utskällare inte hunnit bli färdig och kände sig inte fullt mottaglig för min can-do mentalitet så det blev istället lite värre ...

Men imorgon blir det nog bra.

Annars hämtar jag mina föräldrar. Som är poliser! 

*Nej det var inte mitt fel. Det är aldrig mitt fel. Aldrig.

Jag har sysslor att göra.


Som jag inte alls vill göra.


Faktiskt kan jag inte just nu tänka mig någon syssla jag mer ogärna vill göra.


Så då sitter jag har och fillisiferar över livets stora frågor.


Varför är Morpheus med i CSI?


Hur en så liten, söt gosehund som min kan fisa illa att man överväger att slå ut ett fönster istället för att öppna det för att det inte går att tänka sig att uthärda två sekunder extra av fisinandning?


Är det värt att dricka påskmust klockan 10 på kvällen med risk att inte kunna somna sen? ... japp det är det.

Lite mera skidor. Mycket mera smärta.

Just hemkommen från världens bästa konferensresa sitter jag här och har de mest sjuka smärtor i hela kroppen och trött som en gnu. Men jäklar vad skidor jag har åkt.

Och om vi nu bortser från första åket idag, full med träningsvärk från igår, där jag brutalföll på en nästan flackt område och flög så att skidor och ben och armar och stavar pekade åt alla håll samtidigt och resten av mig tappade luften och var tvungen att kontrollräkna alla revben.... ja... om vi bortser från det så gick det riktigt bra. Så nu kan jag iallafall hantera gröna backar.

Däremot ställer jag mig lite tveksam, för att inte säga helt obstinat till, att det finns folk som åker helt kalaspackade i backarna. Om man ragglar ifrån skidorna när man kommit ner, så känner ju jag spontant att det kan vara läge att staya de fack borta från där jag och min hälsa finns.
Men det är bara min enkla åsikt.

SpongeNick Squarepants

Min sambo sitter och firnular på ett programmeringsproblem. Oftast brukar han grubbla ut lösningar i sin ensamhet, men de senaste dagarna har han faktiskt bett mig om råd en massa gånger.
Som någon som en gång skrev "pedagogisk" i sitt CV borde jag inse att det är ett förtroende jag får och att jag bör förvalta och uppmuntra det. Det är vad jag borde.

För en timme sen kom Niklas till mig och bad mig om min synpunkt på lite webbutveckling. Han börjar;

- Tänk att jag har en kvadrat..
- .. mm....
- ... som är 10x15.

Och mitt anfall av panikgråtskratt har nu äntligen börjat lätta...


Det finns de som säger att jag inte är av föräldramaterial. Men jag vet inte jag. Jag tror på tough love. Nu vet jag att Niklas aldrig kommer blanda ihop en rektangel och en kvadrat.

Och är det inte det som gör världen till en bättre plats?

Jasmin vs. Dödsskräck: 1-0

Igår åkte jag skidor för allra, allra första gången utför.

När jag var sju så åkte jag lite längdskidor och då minns jag att backarna var himla läskiga och ibland tog jag av mig skidorna och gick ner istället.
Så riskmedveten var jag.

Nu är jag snudd på trettio år och har stenkoll på hur farliga saker är. Jag kan till exempel räkna ut med min lilltå att kasta sig utför ett berg, stående på ett par träbitar* är precis livsfarligt.

Tur då att jag hade med min överoptimistiska svägerska som tvingade mig att, sekunden efter jag fått på mig skidorna, åka knapplift och inte alls lyssnade på mitt bedjande om att jag hellre ville leva, tacksåverymycket...

Eller min evigt pedagogiska sambo:
- Titta på honom där framme! Gör så.
- Eh... vem?
- Han! I mössan. Gör som han gör.
- Men... men....
- Det är bara att åka!
- .. me....
- Åk då!

Fast kul var det. Tillslut. Efter att krampen som fick mina vader att gråta hade lättat lite. Och efter att jag märkte att alla läskiga proffsåkare som kommer uppifrån i snorhög hastighet faktiskt kan svänga innan de träffar mig.
Så nu är jag en stolt nybörjarskidåkare som åtminstone klarar av någon form av överlevnad i gröna backar.

Nackdelen är att vår hund fått vara hos kompisar över helgen där hon glömt bort all uppfostran och nu hugger efter hälsenor....

Oh well.. Lätt värt det.


* eller plast... eller nåt annat.... Jag vet inte.

osjälvhävdande självhävdande

Det pratas mycket om löner nu.
För höga är de. För bonusiga är de. Och fallskärm är synonymt med valpmord.

Själv sitter jag här och är högavlönad.

Jag säger det med skam och så lite självhävdande jag kan.

Jag tycker nämligen det är sjukt pinsamt att ha en bra lön.

Faktiskt så har jag skämts över min lön sen jag fick mitt första heltidsjobb 1998 på elektronikfabriken och 12500 i lön. Då gick jag nämligen om min mamma i lön. (Och det är ett blogginlägg för sig.) Sen lärde jag mig att det var en jäkla craplön jag hade och att det var extra crap att alla tjejer på avdelningen fick sämre än alla killarna. Inklusive steroidgrabben som knarkade på toaletten.
Sen fick jag en högre lön och började skämmas igen.
Sen fick jag en ännu högre lön och slutade tala om för mamma vad jag tjänade.
Sen fick jag en ännu, ännu högre lön och började vägra berätta för min familj hur mycket den var på.
Nu har jag en freaking ashög lön och skäms som en gris i alla lägen. Jag berättar inte för mina vänner som inte är i branschen och är också lite tveksam inför de som är. Jag krånglar mig ur diskussioner som har med pengar att göra och har lite ångest varje gång jag ska åka till min lågavlönade syster för jag tror inte att hon skulle förlåta mig om hon hörde vad jag egentligen tjänar.

Hursomhelst.
Det här inlägget har ingen egentlig poäng. Jag är inte moderat och tycker inte att det egentligen är fel att ifrågasätta höga löner.
Jag försöker mest övertala mig själv om att min lön har jag för alla skitår i slitfabriken, alla avklarade tentor, all crap jag fick ta i skolan för att pappa är lärare och för att jag är svart och hade konstigt hår, all tid jag lägger på att grubbla över hur jag kan göra mitt liv bättre, alla fadderbarn jag har, all ojämställdhet jag fått stå ut med och framförallt all effort jag lägger på mitt jobb.

Eller så vill jag bara skryta om att det går jäkligt bra för mig. Och hoppas att murphy inte ger mig sparken...

Men jag har iallafall ingen fallskärm.

Mail problems

Mitt blogg-hotmail-konto blev antastat igår och skickade tydligen ut en massa spam till typ alla som nånsin mailat mig.
Sorry, vänner.

Nu har jag bytt lösenord och grejat, men skulle ni få fler fulmail får ni gärna höra av er till mig så jag vet.

Viktigt! Viktigt!

Jag har hittat den!

Världens bästa semla.
Den finns på Café Russin på rålambsvägen.


Och förövrigt så kan vi nu fastställa att jag definitivt är laktosintolerant....

Det är väldigt socialt att ha hund.
Jag har aldrig pratat så mycket med så många av mina grannar.
Utom våran förvaltare... han är en grinig gubbe utan själ som blänger på hundvalpar.
Vem blänger på hundvalpar!?

Jag ska lära Hedvig att attackbajsa i hans perenner*, ska jag.


*om det finns en växt som heter så. Om inte så byt ut mot nåt annat som växer i trädgårdar.

Ifall ni undrade..

Dubbelklicka på bilden för att se hela.

Duuuktig tjej.

Jag är nu hundägare.

Och så mycket "hundägare" att det är freaking pinsamt.

Fler gånger per dag utbrister jag förtjust "Braaaa Hedvig, braaaa" i min allra käckaste falsettröst.

Och jag är normalt varken käck, förtjusande eller falsettig. 

Men det är inte det värsta. Det värsta är att min normalt rätt sansade sambo numera pratar bebisspråk. 

 

Harriet, Sigve, Maj-Lis, Åke ......
......... det är en aldrig sinande ström av bra namn.



(Och så några fler av Niklas fjant-förslag: Celica*, Queen Elisabeth III, Java ...)

* efter ful-bilen. That's right. Jag sa det. Ful-bilen.

Hunden

Efter att Nicke tjafsat om att vår kommande hund skulle heta Killer hit och Karate dit och gud vet allt däremellan och dessutom vrålratat mina superbästaste förslag* har vi till slut enats.

Hunden kommer heta Hedvig. Men inte vilken Hedvig som helst, utan den coolaste Hedvig norr om ekvatorn.


*Bosse, Lennart, Börje, Gudrun ..... ja jag kan hålla på hur länge som helst med genialisitet.

Min hjälte.

Lisa for president eller iallafall minister.

disciplinering

Eftersom min kropp inte är det minsta trött än tänker jag straffa den med att vika handdukar. Det borde lära den.

Här:

Slå erat allra hårdaste här så kan vi vara kvitt sen för att jag inte bloggat ... ja... typ ens semi-decent.
Sen så kan ni slå en gång till för att jag inte kommer blogga ens semi-decent framöver heller.
Och så kan vi också ta och glömma den "nya fräscha coola bloggen" jag skulle starta upp som jag skrev fyra inlägg i.
Så. Slå, sen slå, sen glöm. Jag väntar här så länge.

Klara?
Då är vi över det och alla är vänner med alla och harmoni och kärlek flödar i alla världens hörn.

Sitter och har alldeles för mycket energi i kroppen efter att ha lyckats vara så vansinnes-lat i nästan en månads julledighet och sen chockstartat med världens mest (topp 10 iallafall) spännande vecka. Jag är lite besviken på min amatörmässighet. Som professionell latmask så borde jag veta bättre en att attack-aktivera mig sådär.

Hursomiallafall så tänkte jag plita ner en snabb recap över vad som hänt sen sist:

• Laktosintolerans. - taadaaaa!
• Arbetat fram en massa, massa, massa jämställdhetsmaterial med tillhörande personlig utveckling.
  
• Efter att ha utsatts för otaliga skaniintehabarnsnart- och ärugravidkanske-kommentarer så visade det sig, ironiskt nog, att jag är den enda i länet som inte ska ha barn.
  Förutom Niklas. Han ska inte heller ha barn.
• Ett par utomlandsarbetande veckor.
  
• Efter att ha levt med en hund-lobbyist sen minst ett halvår, fått ett nedbrutet försvar och börjat kika på hundar.
  
• Bråkat om hundnamn.
  
• Skaffat första egna julgranen sen 1999.
  
• Blivit milt, milt politiskt aktiv.