Jasmin vs. Dödsskräck: 1-0

Igår åkte jag skidor för allra, allra första gången utför.

När jag var sju så åkte jag lite längdskidor och då minns jag att backarna var himla läskiga och ibland tog jag av mig skidorna och gick ner istället.
Så riskmedveten var jag.

Nu är jag snudd på trettio år och har stenkoll på hur farliga saker är. Jag kan till exempel räkna ut med min lilltå att kasta sig utför ett berg, stående på ett par träbitar* är precis livsfarligt.

Tur då att jag hade med min överoptimistiska svägerska som tvingade mig att, sekunden efter jag fått på mig skidorna, åka knapplift och inte alls lyssnade på mitt bedjande om att jag hellre ville leva, tacksåverymycket...

Eller min evigt pedagogiska sambo:
- Titta på honom där framme! Gör så.
- Eh... vem?
- Han! I mössan. Gör som han gör.
- Men... men....
- Det är bara att åka!
- .. me....
- Åk då!

Fast kul var det. Tillslut. Efter att krampen som fick mina vader att gråta hade lättat lite. Och efter att jag märkte att alla läskiga proffsåkare som kommer uppifrån i snorhög hastighet faktiskt kan svänga innan de träffar mig.
Så nu är jag en stolt nybörjarskidåkare som åtminstone klarar av någon form av överlevnad i gröna backar.

Nackdelen är att vår hund fått vara hos kompisar över helgen där hon glömt bort all uppfostran och nu hugger efter hälsenor....

Oh well.. Lätt värt det.


* eller plast... eller nåt annat.... Jag vet inte.