Hur man nattammar.

Guds gåva till den nattammande kvinnan; inspelningsbara tvboxar.
Varje natt ser jag numera några minuter åt gången på nånting romantiskt komediskt med minimala krav på tankeverksamhet. 

En "sån"

Hade en gång ambitioner att 'inte bli en sån som bara pratar om sitt barn'.
Men jag säger ju så mycket.

I själva verket så vill jag inget annat än att berätta för allt och alla hur söt hans mun är när han tänker, eller hur mysiga ljud han gör när man gnuggar näsa med honom eller hur han ser lite ut som jabba the hut när han sover i sin bilstol, inte helt olik sin mamma, eller att han fräser lite som en arg katt när han skrattar eller gör sitt dracula-move när han blir rädd och tror att han faller.

Och jag kan fortsätta hur länge som helst.

Det här är lätt det bästa jag gjort. 

Till info/uppsummering

Inte längre gravid. Har barn. Bästa barnet. Saknar tid. Seriös sömnbrist. Hel och lycklig. 

Nån gång när mer tid och ork finns kanske jag återkommer till temat men i korthet kan den här upplevelsen summeras i följande;

• Graviditet = Pure and utter skit.
• Förlossning = Lättnad. Och skit. Men iallafall snabb skit. 
• Föräldraskap = Coolast av alla coola saker i hela världen.

Ah men kom igen ....!!

Streckmärken!?!
Sista jävla veckan?!

saker man saknar

saker jag saknar så mycket att jag ligger vaken och tænker på det;

* Att sova på mage.
* Att kunna springa. Inte mycket eller långt eller nåt. Bara kænslan i kroppen nær man maxar så mycket att det viner lite i øronen.
* Små, hanterbara brøst. Ja, det lovar inte gott infør ett stundande halvår av amning. Men de hær jækla medicinbollarna man bær runt på ær ett hån mot allt vad praktisk kvinnlighet heter. Seriøst. Jag skulle klarat att amma 4 barn på mindre æn halva storleken.
* Att få gå i kostym. Och kunna knæppa ett par byxor dær gud ville att byxor skulle sitta..
* Att få kliva i badkaret utan att det gnæller i protest av belastningen.

  

Bland det bästa på länge

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad
Maria Sveland, DN

Politisk depression. Ja det är för sjutton det det är.  

Vem är jag och var har jag gjort av mig själv?

Har alltså inte fött barn än.

Har däremot nött rumpformade hål i soffan, samt stickat amnings/bröstvärmar-inlägg.
That's right... -> Stickat amningsinlägg. Av ullgarn.

Hormoncravingfuckers.

Jag vill väldigt, väldigt gärna ha en räkmacka just nu. En helt vanlig, hederlig räkmacka.

Är det för mycket begärt?

Om ni hittar nån kan ni ju säga till.. Jag sitter på toaletten och gråter så länge. Känns som en lika bra plan som någon...

stretching av vad...??

Jag går hos en fysioterapeut en gång i veckan. Orsaken var foglossning och lite allmänt höft-haveri till att börja med, men nu spenderar vi mer tid med 'födselsförberedning'. Det här ställer jag mig spontant positiv till eftersom jag annars spenderar vääldigt lite tid åt just såna åtgärder. (Noll knipövningar som ni kanske minns.)
Något mina fysioterapeuter snabbt fokuserade på var min bäckenmuskulatur och hur otroligt ovig den var. Jag tänker inte spekulera i hur och varför det nu kan vara så, men det stod väldigt klart väldigt snabbt att de där musklerna förmodligen aldrig blivit stretchade på 32 år. Anledningen till att jag vet det är att jag aldrig känt sånn smärta (jaaa jag vet... det där är säkert ord jag får äta upp så här i dessa tider) som när jag fick min första behandling i det området. Det gjorde så ont, så plötsligt att min normalt ganska behärskade hjärna delegerade ut allt ansvar till reptilhjärnan som i sin tur skickade ut min vänsterarm helt projektilartat i vad som nästan kunde liknat ett slag mot stackars terapeuten. Tur då att jag är smidig som en grävmaskin numera, och ingen blev skadad i incidenten.
Hursomhelst.Det har alltså jobbats en del med den där muskulaturen på våra sessioner. Och eftersom det är ungefär en lika intim process som en gynekologundersökning, så har jag också tvingats konfrontera mina privat-sfärs-issues.
Nu har jag i uppdrag att minst en gång dagligen själv stretcha min bäckenmuskulatur.En aktivitet som bäst kan beskrivas som något ovärdig...

Lördagsplaner

Denna lördag firar vi med ett styck hormon-haveri (Ah men du LYSSNAR ju inte!), ett fullständigt uppehåll av värkar (en liten sekund där så var de på G.. men nu har det tydligen upphört och jag är återigen dömd till att fortsätta vara gravid. Damnit!), en skitfilm (Splice... seriöst. Aliensnusk gone bad.) och en krossad ljusstake (... touchade den knappt...... faktiskt...).

Det här använder jag som skäl till varför jag borde få äta en hel chokladkaka och spela hur mycket wow jag vill...

mærk væl..

... att jag i førra inlægget minsann inte hade några problem att googla fram, och dessutom ta några minuter till noggrannt utval, av en bra sith-bild. Men læt helt bli barnmorska-begreppet. Sæga vad man vill om mig... men prioritera kan jag.

The force is strong with this o.....eh... never mind.

Idag har jag alltså varit hos jordmor på kontroll. Jordmor betyder barnmorska... men det ær møjligt att barnmorska inte heter barnmorska på svenska længre. kanske det finns nåt mer kønsneutralt begrepp på det. Och hade jag varit engagerad nog idag så skulle jag googla på det, men eftersom jag ær så lættstøtt nuførtiden... och lat, inte att førglømma.... så tænker jag inte ge mig in på det minfæltet med mindre æn en fullt utrustad stridsvagn och heltæckande krigsmundering.

Plus att jag vill behålla bilden jag har i mitt nypatriotiska huvud om att Sverige ær sjælva sinnebilden på jæmstælldhet och likaværde.

Men oavsett. Det var inte det jag skulle berætta om. Utan det faktum att jag såg en liten bebis som var klædd som en Sith nær jag var dær (se beskrivande bild nedan før referens). Jag ville så gærna ge en hel massa kudos till bebisens førælder men det visade sig att min hjærna saknade ordførråd før en sådan hær hændelse.
Det kommer nog ændra sig efter några månader av småførældraskap, tænker jag. Och då. Då! kommer jag vara redo.

(notera gærna att bebisen i fråga inte høll någon form av vapen...)

Och på temat star wars... och politik... och Heidi Klum, læs det hær: http://fredrik.cafe.se/kronika-74/#comment-65511

och på ett från førra posten helt orelaterat tema...

.. så fick jag precis veta att jag gått upp en hel kissie i vikt.
Ska skæmta lite lagom distanserat om det snart. Ska bara æta upp den hær semlan først.

Äppelpaj.

Men oavsett hur dumihuvet världen verkar vara, så hjälper alltid följande metod;

1.  Hämta ut lördagens äppelpaj från kylen.
2. Värm upp lördagens äppelpaj
3. Lägg upp lördagens äppelpaj på en tallrik.
4. Häll på vaniljsås tills du skäms på lördagens äppelpaj.
5. Ät.
6. Sluta se på tv-kanalen som visar trailern för Victoria Secret visningen.

uff... the humanity.

... och jag måste sluta läsa kommentarer på nättidningarna.
Det är ungefär en 99,2 procentig chans att jag ändå redan vet vad som står där och det är ungefär en 115 procentig chans att jag blir frustrerade beyond belief/besviken på mänskligheten/flat out skogstokig.

Givet vilken som helst random artikel om vadsomhelst, inkluderat kändisrapporter, brottsrapporteringar, socialdemokraterna, barnuppfostran eller nu senast; Peter Settman, så landar det alltid på ;
* Blame game mot den ondsinta kultur/pk konspirationen som minsann inte låter en säga nånting i det här jävla landet.
* Blame game mot de onda feministerna. Som helst av allt vill diskriminera bort alla män i hela världen. Iallafall alla -riktiga- män.
* Socialdemokraterna och/Eller Alliansen. Det kan man alltid skylla allting på. Alltid.

Världen! säger jag. Hur går den runt!?

I think not

Idag har jag haft en inneboende ninja som lyckats med konststycket att simultant attackera revben, njurar och urinblåsa, plus något odefinierbart men djävulskt smärtfyllt inre organ.
Visst är det mysigt det här med att känna liv .... men är det för mycket begärt att få känna det på utsidan istället?

Hormonjävlar

Jag har i varje fall inte gråtit till top model idag. Det har jag då inte.

Never underestimate the power of känslan av tyngdlöshet.

Varje tisdag och torsdagmorgon spenderar jag med med att gå på vattengymnastik. Och man tycker att det är lite pensionärsvarning på det så kan jag också berätta att det här är specialanpassat för gravida. Specifikt gravida med bäckenproblem.
Ja man kan ju ana redan här vilken intensiv elitträning vi snackar om...
Den mest skamfyllda övningen är armhävningarna. Stående mot vägg. I vatten. Samtidigt som instruktören ropar; Tio!! nio!!! Åtta!! Kom igen nu!! Sju!! ....
Det är lätt att känna en viss förnedring i det här läget.
Men å andra sidan får man lov att hänga i en miljö där man inte är tyngst, tjockast eller mest orörlig..
Eller ja okej då. Jag är väl det där också, om man ska vara petnoga. Men skillnaden är att jag får nån typ av bonuscoolhetspoäng för att jag är mest (eller längst kanske man säger) gravid. Vilket är något som får min inre tolvåring att göra jämfotahopp av glädje.

Och sen får man chansen att studera det moraliska dilemmat; Vem har förträde till att få sitta på omklädningsrumsbänken; gravida eller pensionärsdamerna som kommer efteråt?