Hur jag bidrog till kvinnorörelsens regression. Del 1.

Jag fixar mycket hemma just nu. Det ska bli fint, köpvänligt och uthyrningsvänligt.
Min badrumsdörr har guldhandtag. Det är inte fint.
Så igår innan jag la mig skruvade jag av handtagen för att ta med när jag köper nya.

I morse gick jag yrvaket upp ur sängen, slängde av mig alla sovkläder, gick in i badrummet och stängde dörren.
Sen tittar jag ner;
- Oj, tänker jag. Inga handtag.

En reflex får mig att putta upp dörren igen. Den handtagslösa dörren.

Nå. Den handtagslösa dörren åker inte upp av min puttning.
Eller min efterföljande knuff för den delen.
Inte heller när jag trycker till så hårt jag kan, öppnas den.

- Hehe, tänker jag. Det här blir kul att blogga om.

Jag knuffar lite till.

- Eh, tänker jag. Kanske inte slå-sig-på-knäna-kul, direkt...

Dörren är fast. Med mig på insidan. Inte coolt.

Men det är lugnt.
För jag är en gör-det-självare. Jag fixar såna här grejer. Hur svårt kan det vara?
Jag kommer på att de brukar använda hårnålar.... på tv.
Men hårnålar är inte gjorda för andra lås än dem på min systerdotters barbiehus.
Fuck hårnålar.
Men det är lugnt.
Jag har pincetter.
Med pincetternas hjälp lyckas jag låsa och låsa upp dörren.

- Haha, tänker jag. Jag är bäst.

Nu är det bara det lilla, lilla, lilla problemet kvar med att få till själva handtagseffekten.

- Pff, tänker jag. Piece of cake.

Men surprise surprise. Det går inte.

- Jamenjävlar, tänker jag. Jag läste fan mekanik i gymnasiet! Work Brain, WORK!

Jag lyckas räkna ut följande;
Det vridmomentet, hävstångseffekten och gud vet allt som behövs kan inte jag uppbåda. Pincett eller inte.

- I stressade situationer tar man det lugnt.
I stressade situationer tar man det lugnt.
I stressade situationer tar man det lugnt, tänker jag.

Jag sätter mig ner och andas lugnt och tänker harmoniska och pastellfärgade tankar.

Det hjälper inte.


Jag börjar nu drabbas av lite stress.
Jag inser att ingen vet att jag är här.
Jobbet kommer inte sakna mig på riktigt på några timmar, och när de gör det kommer de ringa min mobil och sen låta det vara med det.
Min pojkvän ringer förmodligen i kväll.. Men får han inget svar så kommer han nog inte ringa anmäla mig försvunnen, precis.
Chansen är stor att jag sitter här i ett dygn eller två.

- Fan, tänker jag.

Jag börjar bli arg.
Först lite. Sen jättejättemycket.

- Aha! , tänker jag. Jag har har ju gått tre taekwondo lektioner !