Jag har nu varit borta från singelmarknaden i lite över ett år.
Officiellt så innebär det att jag har gått över till fienden.
-> Långa promenader (i lördags), Ikeamöbler (i söndags) och gulliga smeknamn ("pucko", "fjant" och "tönt").
En gång var jag på en tjejmiddag. Då hade jag och pojkvän varit tillsammans i dryga 3 månader. Tjejerna var jätteroliga och intelligenta och vi hade helfestligt. Vi pratade utbildningar, skola och resor. Sen pratades det dejting och som drottningen av taskiga apdejter (ett urval finns att läsa om här på bloggen) hade jag en del input i diskussionen.
Därefter begick jag misstaget att nämna min killes namn.
- Har du pojkvän? sa en frostig röst och tystnaden spred sig runt bordet och den fina samhörigheten vi jobbat upp packade sina väskor och smög sig mot dörren.
Det är lite fint egentligen, när man tänker på det. Att det finns ett utanförskap oavsett var man är. Det innebär att det finns en gemenskap oavsett var man är. Ying och Yang och alla är lika.
Nu ska jag börja para ihop mina singla vänner med min killes singla vänner, titta på singlar med snedställt huvud och säga: "Åh, stackare där" medan jag håller min pojkvän i handen och kallar honom snuttemuffsen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Precis lika illa o va singel i ett stim av gamla polare som precis (i september förra året) blev föräldrar (4 par i samma månad, varför blev inte jag bjuden på den festen?) Nu blir man bjuden på "partyn" på nåder oftast. om nån har nån singelkusin som ändå e i stan.
dennis: Jag tror säkert att det är "värre" ur en singels perspektiv.
Skicka en kommentar