Allmänna funderingar om världen...

Det här med jämställdhet är lurigt.
Det går inte att dra ett streck mellan män och kvinnor och säga; Kvinnor-bra. Män-dåliga.

Många män är jämställdhetshjältar;

Peter Eriksson, Stephan Mendel-Enk, en man på mitt förra jobb som inte hade några problem att ta det mesta av föräldraledigheten och dessutom inte maj-augusti.


Många kvinnor är jämställdhetsfiender;

Annika Dahlström som hävdar att kvinnor inte gör sig som forskare. Utom hon. För hon är ett undantag. Och att män inte kan betros med barn. Annika är professor i neurobiologi och lutar sig mot den titeln snarare än sina forskningsresultat när hon påstår att storbystade kvinnor är bättre på matte än andra kvinnor. Men sämre än män. Naturligtvis.

De kvinnor som hackar på andra kvinnor mer än på andra män.

De kvinnor som väljer att framhäva sitt yttre till den punkt att de förnekar alla andra personlighetsdrag och förmågor som inte har med utseende och/eller sex appeal att göra är om inte jämställdhetsfiender, så iallafall ojämställdhets-möjliggörare.

Bättre än Annika, men sämre än många är Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, som väljer att bortförklara löneskillnader mellan män och kvinnor. Det känns iallafall tryggt att JämO Claes Borgström inte håller med.


Vi alla har ojämställda föreställningar, det är jag övertygad om. Sen om fler försvinner än tillkommer är upp till oss själva och våra värderingar.
En svartvit tonårsvärldssyn där "alla tjejer är så <-infoga valfritt adjektiv-> utom jag" försvinner förhoppningsvis när man får ett vidare perspektiv på världen än sin gymnasieklass.
Jag minns en period när jag och mina lagkompisar ville göra en kalender där jag skulle posera naken med en innebandyboll mellan brösten. Jättebra idé tyckte jag då. Nu tycker jag att det var the dumbass idé bland alla dumbass idéer och är jätteglad att jag höll mig till att öva dragskott istället.
Ojämställdhet bor i oss alla. Det handlar bara om att hitta var den satan gömmer sig och köra ut den.