Har ni hört om den där personen som var omtyckt av alla?
Inte?
Nej, inte jag heller.
Naivt att tro att man skulle vara den första.
Naivare att man trott det i tjugotre år.
Borde fattat vinken vid det här laget egentligen.
Men. Jag försöker.
Och jag får nog grepp om det till slut.
Vilket decennium som helst nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Lider också av den sjukan. Och precis som du säger så inbillar man sig gång på gång att det är möjligt att vara omtyckt av alla... Och gång på gång går man på pumpen... :-)
Men det är väl bättre att fortsätta försöka antar jag, än att ge upp...?
Tror inte att jag hänger me nu...
Alltså.
Vad jag syftar på är, som anonymous säger, att man (jag) alltid tror att det går att vara omtyckt av alla.
Men grejen är ju att det är helt omöjligt. Ingen är det.
Men det är ett svårt koncept att ta in.
Därav blir man alldeles för upprörd när man upptäcker att man faktiskt finns folk som inte gillar en.
vilket är naivt, egentligen.
Men det är svårt att få hjärnan att fatta det.
Du är omtyckt av oss...
Men så här är det:
Dom som inte gillar mig är ju såna som uppenbarligen inte är som jag.
Om dom var som jag är (charmig, sprallig, glad, intensiv, pratig, barnsligt lättroad osv osv) då skulle vi ju klicka.
Och eftersom det nu är så att jag är en alldeles underbar person så måste ju dom som inte gillar mig vara tvärtom. Alltså inte så underbara personer.
Å då gör det ju inget om dom inte gillar mig. För jag gillar ju sannolikt inte dom heller :)
Samma gäller dig. Om dom inte gillar dig så är det ju nåt som inte stämmer. Med dom. Och då är det ju knappast dig det hänger på, utan på dom. Så det är luuuugnt om dom inte gillar dig.
Bravo!
*aplåderar Ninni*
Strålande resonemang.
Ninni samanfattar det ypperligt. De som inte är våra vänner måste per automatik vara våra fiender.
Äh, för att kunna vara omtyckt av alla, så måste man vara så slätstruken att man inte blir omtyckt av någon. Ett moment 22. Satsa på att bli omtyckt av några som du bryr dig om istället, resten kan du strunta i. (Eller berätta roliga historier om när du är full.)
Och konstigt nog kan det kännas viktigt att "vinna över" dem som inte gillar en, till att faktiskt gilla en. Varför bry sig egentligen? Finns ju massor med människor man gillar och som dessutom gillar en tillbaka.
Men sen har jag också upptäckt att människor som i förstone inte tycks gilla en, ofta ändrar åsikt om man nonchalerar dem. Låter man det sen gå ett tag och håller fast vid sin attityd att det inte spelar någon roll vad de tycker om en, så kan man göra ett nytt försök att träffas. Man kanske inte blir polare (även om det ahr hänt) men man kan upptäcka att de är helt ok. Lite respekt istället. Och inte bli så besviken.
Jag gillar nini's linje, med modifieringen att vi bör kunna respektera varandra - även sådana som tänker annorlunda än vi (dvs tänker fel på nini-språk).
Att mitt mål är att respektera andra är däremot inte detsamma som att de automatiskt respekterar mig - det kan hända att de är för korkade, fula eller socialt misslyckade för att klara av det... there loss!
Fasa att bli hyllad av skitstövlar. Eller för att citera gringubben Sven Stolpe:
"Det värsta som finns är att få god kritik av idioter"
Så brutal är inte jag. Jag sticker ut hakan för jämnan, men får angst t o m om idioter tar illa upp. Trots att det var avsikten...
Sammanfattar med:
Some people say I have a bad attitude, those people are stupid *s*
Skicka en kommentar