Tänkte skriva en blogg om bloggandet..
.. sen ändrade jag mig och ville skriva en blogg om bloggande om bloggandet ..
Men sen kom jag på att det kanske är läge att odla lite självdistans... så istället:
Jag tycker om Pv1 av en miljon anledningar. Förstås. Who wouldn't?
Men framförallt är han bra för mig..
I mitt förra förhållande, which shall not be named, så hade vi lite av ett maktbalansproblem.
... När jag säger "lite" så rycker det tvångsmässigt i mina ögonbryn som desperat vill forma ett sarkastiskt ansiktsuttryck...
Först sex månader in i förhållandet, så klarade han av att säga ett "Nej" till mig. Minns inte vad det gällde, men tippar på att det hade att göra med filmval eller dylikt.
När jag höjde rösten så duckade han som om jag var på väg att slå honom.
Han höll mig aldrig, aldrig, aldrig bakom nacken. Varför? För maktutövande, tyckte han.
Men han är en bra kille.
För någon.
Katastrofal för mig.
Pv1 däremot.
Vi går i klinch titt som tätt.
Och han kan fan säga nej.
Men han har min rygg, liksom...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nej är bra, motstånd är bra, då får man kämpa lite, kan inte ta saker för givet å så...
Åsså kan man brottas om man bli riktigt osams =)
Har själv haft en Pv som aldrig sa något - det var såå illa aldrig visste jag vad han tyckte bra eller dåligt om - dessutom fick jag aldrig tycka något det ansågs
a) okvinnligt
b) burdust
c) bara korkade människor släpper på kontrollen.
snacka om att miss out på livet!
Numera är jag lyckligt osams!!
Skicka en kommentar