Det sägs att man ska fånga dagen.
Fånga alla tillfällen som inte kommer åter. Ändå är det just det man inte gör.
Att våga eller inte våga, att riskera för att kanske vinna, varför ska det vara så svårt?
Lördag morgon. Du stod där bakom disken. Jag var blyg och tittade på dej i smyg... och när det var min tur såg jag dina blyga undvikande blickar och att du log mot mej.
Kanske, kanske var det nåt hos mej som du gillade. Jag gillade iallafall dej och kunde knappt slita ögonen från din underbara kropp och dina vackra ögon. Skulle önska att jag redan då vågade viska till dej att "dej vill jag vila mina ögon på resten av mitt liv. På dej vill jag låta mina händer massera och smeka och lära känna varje millimeter av din kropp. Och dina läppar vill jag kyssa, för att få smygtitta på dej när du blundar och ler mot mej."
Jag såg att du lade märke till mej på söndagsmorgonen också. Var det så att den där läsken du plockade fram egentligen var för att få en anledning att prata med mej igen, för att jag skulle titta på dej och le?
Jag log iallafall... och hoppades att jag skulle våga säga nåt till dej nästa gång.
Handlade en läsk. Du var inte där.
Kaffesugen. Du var inte där.
Jag såg dej aldrig mer.
Jag fångade inte dagen.
/teacot
2005-12-29
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
ooooh va bra, det är nästan så bra att det gör ont. Du har helt rätt, vad är det för fel på oss, vad är vi rädda för. Ta steget och njut av känslan av att våga, känn hur självförtroendet växer och hur du blir starkare.
Tack snälla för att ha gjort den här annars kolsvarta dagen något ljusare
Tack! Det var snällt sagt!
Underbart skrivet, men väldigt sorgligt!
Skicka en kommentar