ofrånkomligt... - Blast from the past #2

.. åh helvete...
Jag visste att det skulle hända förr eller senare..
En kille på nätdejtingen som jag faktiskt HAR dejtat förr... på riktigt. I verkligheten.
Han är tillbaka! Med sin enorma ring i ena örat och sitt totalt överdimensionerade ego.

Han var en sån som jag träffade efter kanske 5 drinkar ute på krogen en gång. Wow, snygging tänkte jag.. Och charmig, intelligent och rolig är han också...

Vi bytte nummer och skiljdes åt. Och medan minnesluckorna duggade täta hos mig, så gick jag med på att gå på en dejt.

Dagen kom. Vi möttes:
Han hade då en galonjacka på sig och största ringen i världen i ena örat.
Det var hint nr1.

Sen pratade vi om hans intressen. Jag frågade. Han berättade.
Sen pratade vi om hans jobb. Jag frågade. Han berättade. Jag slutade fråga. Han berättade.
Sen pratade vi om hans lägenhent. Han berättade. Och berättade.
Sen pratade vi om hans befogenheter på jobbet. Hans ansvar på jobbet. Hur duktig alla tyckte att han var. Vad han fick bestämma...... Ja... ni förstår...
Under hela dejten tror jag att vi pratade om mig i ungefär 3 minuter.
Hint nr 2.

Vid det tillfället hade jag inget utbildningsenligt jobb vilket han var ganska nöjd med...
Han var en av dem som egentligen inte var vidare bekväm med intelligenta tjejer och skrattade varje gång jag sa något som var med intellektuellt än:

"Oh.. vad roligt för dig." ,
"Vilket bra jobb du har?",
"oj, vad stark du är... hihi.... Jag tror jag håller mig här vid spisen... tiihihi.."

... så svarade han med att skratta lite överseende.... (hint nr. 3)
Vilket också var de enda tillfällena när han skrattade.. För killen hade noll humor. Alltså.. de flesta människor har humor.. fast kanske inte ens egen humor...
Men den här grabben... - noll.
En gång råkade han skämta av misstag. Uppmuntrande så skrattade jag artigt med honom. Han blev så förtjust att han la upp ett skratt så starkt att jag instinktivt ryggade bakåt i förskräckelse. Han skrattade så högt, lutade sig in i mitt ansikte, skrynklade ihop ansiktet så han (pga olycklig hårförtunning) såg ut som Jack Nicholson i The Shining och blev helt illröd i ansiktet.
Bartendrarna på stället kom till våran del av baren (Barsidan för övrigt. Trevligt ställe) för att se så allt var okej.
hint nr. 4.

Under den här dejten var attraktionsnivån obefintlig. Jag har aldrig varit mer medveten om sekundvisaren på min klocka.... den långsamma jäveln...
Men man som han var så missade han det helt. Han skulle ta mig i handen. Inget fel i det egentligen. Tvärtom. Handhållande kan vara ett jättebra sätt att boosta igång romantiken...
Man kan smeka lite förstulet över handryggen.. Ta handen och placera den i sin... ta ett ordentligt grabbatag... osv.
Men nej. Inte killen, inte. Han tog min hand. vände upp handflatan. Tog sitt pek och långfinger och började kittla mig... Med värsta überfrekvensen...
Och det fortsatte han med i en timme i sträck. Av handflatskittlande.
Vid det här laget var jag redo att peka bakom honom, säga: "Titta. En hemmafru med en silverbricka med martinis." och springa för livet.
Jag bestämde mig för att jag skulle ringa min kompis för att få hjälp så fort han gick på toaletten.
GIVETVIS hade han världens största urinblåsa.
När han gick fick jag iväg världens snabbaste samtal till min kompis som senare ringde upp mig och gav mig en ursäkt (kan ha varit den sämsta ursäkten sen: "min telefon gick sönder, det är därför jag inte har hört av mig.") att smita därifrån...

Följande två veckor spenderade jag med att ignorera en strid ström av sms från herren i fråga.