Klockan 5.30, söndag morgon, står det en liten parvla framför mig och påpekar försynt:
- nmba...
Jag antar att det är småbarnska för:
- Ja, kära du. Jag ser att du är sömnig så jag ska gå och leka väldigt tyst, alldeles för mig själv, så får du sova vidare så länge.
Jag svarar därför:
- ggnnrrghh.. mmmm...
Parvlan tycker inte att det är ett acceptabelt gensvar från mig, av någon anledning, så hon petar på mig, höjer rösten och slänger ur sig ett bestämt:
- Nmba.
- Jaha... du vill säga god morgon, lilla parvla. Ja. God morgon. Nu ska de vuxna sova lite till bara. God natt, god natt.
Parvlan struntar tydligen blankt i att jag så heroiskt offrade mina stämband, i en så hög utsträckning, så okristligt tidigt på dygnet.
Hon tittar nu på mig mycket uppfodrande.
Ja, man kan nästan säga argt.
Och skriker:
- NMBA!!
- Va?! Va!? Jag är vaken! Jag är vaken! Vart brinner det !!?
Utbrister jag förskräckt.
Sen börjar det stå klart för mig att Parvlan, som emellanåt kan te sig som Djingis Khan återfödd, på allvar menar att jag ska gå upp och leta reda på filmen Sinbad (nmba, alltså) Sjöfararen.
Hon är inte klok.
Alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Tack för humor till frukosten! Precis vad jag behövde.
Har batterierna i din biologiska klocka börjat mattas av, så klockan rör sig lite långsammare? :-)
Hon ville bara jävlas. Som alla andra ungar. ;)
Hehe... Just såna där upplevelser kan få den biologiska klockan att snooza en liten stund. Samma sak när man är hemma hos vänner och det *underbara* barnet skriker på ungefär samma ljudnivå som delfinerna på Kolmården... Hela kvällen. *puh*
o: Förmodligen var det det hon menade.
saskia: ;-)
ulf: bäst för den..
sandra: tja.. alla har vi våra svagheter..
christian: Inte omöjligt alls.. :-)
alter ego: Men ni får ju å andra sidan en sån massa pussar och kramar...
teachgirl: Delfiner ? Är de högljudda...?!
...Fast min son pratar faktiskt Filipinska har jag kommit på helt själv... Låter mest Mmmmm papapapa
Småbarnska kanske hör till samma språkfamilj? ;-)
Oh ja... Har du inte hört de där jättehöga delfintjuten på Delfinariet? Nästan så höga så att man inte kan höra dem, men tillräckligt höga för att skära i öronen. Kan även jämföras med undulaters ganska höga läten (i alla fall våra). :)
Hehehe.
Barn är underbara.
När de är så små så vill man bara äta upp dem, de är ju så söta.
När de blir tonåringar så ångrar man sig för man inte gjorde det.
Skicka en kommentar