helgens slut

Det sista på söndagsnatten:
Jag sa att de praktiska problemen alltid skulle lösa sig. Givet att vi blir tokkära så småningom...
Han tyckte att jag var så snäll och sa så fina saker.
Jag sa att det är lite ont om förälskelse oss emellan.
Han höll med.
Han visste inte vad han kände.
Jag höll med. Det visste inte jag heller.
Han tyckte om mig. Mycket.
Men han var osäker.
Men han tyckte att vi umgås så enkelt. Vi funkade så bra ihop. Våra konversationer flöt så fint.
Jag höll med.
Jag sa att det inte alltid kändes som om han tyckte att jag var attraktiv.
(av uppriktighet och stolthets skäl så nämnde jag lite svagt att jag kanske inte alltid kände jättestark attraktion hela tiden heller... men det lät så elakt, så jag tog tillbaka det direkt )
Han sa ingenting.
Han somnade.

Övertygelsen klubbade ner mig.
Även om jag kunde tänka mig att försöka mig på och se om mina känslor kunde växa, så fixade jag inte att han inte kände det.

På måndag morgon hade jag tvingat* honom att följa mig till tunnelbanestationen.
Jag sa inte mycket. Han såg på mig. Blev ledsen. Undrade hur läget var. Ville krama mig. Blev ännu ledsnare när jag bröt mig ur hans omfamning.
Vi gick under tystnad.
På stationen.
Han frågade om jag var arg.
Nej, inte arg. Bara bedrövad. Svarade jag vänligt.
Du kan väl ringa senare sa han.
Visst kan jag sa jag. Men jag tvivlar på att vi kommer komma till en annan slutsats än av vi båda behöver mer än en schysst dialog.
Jag tycker om dig sa han. Höll om mig. Försökte kyssa mig.
Jag sa inget. Kysste hans kind. Klappade hans arm. Och sa hej då. Vi hörs. Och gick.

Log mot mannen med stämpeln. Gick rakt ner på perrongen och tittade inte bakåt.




* Ja, jag fick övertala honom.